På tröskeln till den stundande våren samlades ett 70-tal bröder i Lukasgillet till vårmöte hos Lukasbrodern Fredrik Zimmerdahl, i hans nya galleri vid Kyrkogatan, ett stenkast från Lunds mittpunkt, den 900-åriga Domkyrkan. En kall vind svepte genom Lundagård denna måndag den 18 mars då klockan slog sex om aftonen vilket inte hindrade vår ålderman från att några minuter senare lyriskt tala om vårkänslor och blommande krokusar i Lundagård…
•
Fredrik mötte oss i dörren, bad oss stiga in i värmen och berättade så om den resa han gjort som antikhandlare i vår lilla stad, och om sin stora kärlek till de vackra ting som han säljer och som omgav oss i Zimmerdahl Antiques and Designs nya ”showroom”. Han gjorde oss uppmärksamma på närheten till Apoteket Svanen och fick oss att sänka blicken och titta ner på golvet. Det visade sig att hälften av bröderna stod på gamla kalkstensplattor, andra halvan på rester av ett vackert klinkergolv. Där emellan fanns en gång en disk som skiljde kunderna från ”pillertrillarna” (personalen). Små till synes obetydliga tecken som tar oss tillbaka i tiden…
•
Bakom en centralt placerad glasdisk med Wiwen Nilsson-smycken stod Löwegren Junior och hällde upp gingroggar. Gustav tillhör numera Zimmerdahls personal och har viss vana vid att övervaka besökare och försöka tillfredsställa deras önskningar. Gingroggen var ”husets” välblandade välkomstdrink.
Fredrik berättade att han och hans familj bott i det gamla apotekshuset, i den våning där galleristen Anders Tornberg en gång huserade och ”som osade av konst och partaj”.
– Det är ”in i dödens kul att leva antikhandlare dygnet runt”, fortsatte Fredrik sitt intro och konstaterade att det händer saker – hela tiden!
•
I samma ögonblick dök Olof Jarlman upp och noterades av vår skattmästare Robert Hofbauer för sen ankomst (en ännu senare ankomst gjorde två fotobokssamlande vänner till undertecknad). Fredrik fortsatte som om inget hade hänt (och det hade det ju inte heller eftersom alla tre hann slinka in innan den akademiska kvarten var till ända).
Fredrik överraskade oss lite med att säga att det var fritt fram att ”känna och klämma” på hans saker. Jag fastnade för en Picasso, ett namn som tycktes mig bekant, men jag lät den hänga kvar på väggen, bakom glas och ram… Något sa mig att en äkta Picasso inte är något för en vanlig vardagsrumsvägg. Den fick mig hur som helst att tänka på Lukasmålarnas planscher och det är inget dåligt betyg på ett verk av ”mästarnas mästare”.
•
Ljudnivån i lokalen var i paritet med stämningen. Några hördes mer än andra… Jag uppfattade namn på fallna bröder som Broman, Piraten och Wiwen… Inte så konstigt eftersom nästgårds, i samma kvarter som nya Zimmerdahls, ligger lokalerna där Wiwen Nilssons silver laddades med sin speciella magi och som gör hans silverkonst hett eftertraktad.
Så hände det som inte fick hända, att en nästan meterhög keramikvas föll… det blev först knäpptyst… en halvsekund senare hördes ett dovt ”klånk”… Fredrik reste upp vasen, granskade den. Den såg hel ut, trots att den blivit ”påbackad” och omkullvält av en närstående fåtölj på hjul. Vasen var belgisk och uppenbart av robust kvalité – och av Fredriks kolugn misstänker jag att det är fåtöljen som är den verkliga dyrgripen av de två, inte vasen…
•
Tre kvart går fort när man är bland bröder som får klämma först en gingrogg och så känna på glas tillverkat i Orrefors och Kosta. Utrymningen av Zimmerdahls gick smärtfritt, liksom förflyttningen genom Lundagårds mörker, mot en upplyst AF-borg och Weibull-salens dukade långbord.
Innan vi satte oss fick vi ett glas skumpa på stående fot i Tegnérs bar, och vi kunde där och då enas om att detta var en afton att minnas. Köket ”levererade” (som det numera heter). Också dryckespaketet levde upp till mina högt ställda förväntningar.
•
Johan Stenström hälsade på nytt alla bröder i Lukas välkomna och gillets ritmästare Gunnar Ottosson ledde sången i form av ett Lukas leve – gånger två. Vår arkivarie och biträdande gillesmästare Thomas Holm överraskade med att äska tystnad och förklara att han denna afton vikarierade för Kristersson. Ett och annat ögonbryn höjdes, i alla fall vid vår bordsända. Visst har Thomas många strängar på sin lyra, men vikarierande statsminister? Vi enades om att Holm avsåg vår gamle gillesmästare Ulf Kristoffersson (som anmält förhinder).
Thomas budskap var inte att vi skulle förbereda oss för krig, men väl som goda konstvänner förbereda oss inför vårutflykten – med tillhörande danska konstupplevelser.
•
Så var det då dags för kvällens emotsedda clou, Fredrik Zimmerdahl och hans tankar om antikviteter. Han intog scenen och öppnade med en rak fråga: Vem fan är jag? Efter 30 sekunders talande tystnad kom svaret, att han är antikhandlare sedan 18 år, är född i en möbelaffär (!) och flyttade från Sölvesborg till Lund då han var 18 år (efter att ha erövrat den vita mössan). Fredriks intresse för gamla, sköna ting vaknade tidigt vilket illustrerades med en snabbt passerande bild föreställande Stockholms lyxigt smyckade stadshus.
•
Hans tema denna kväll visade sig lite överraskande vara ”brott och straff” – och för ett ögonblick förflyttades jag i mina tankar till Sankt Petersburg och den stackars studenten Raskolnikov… Men de brott som upprörde (och upprör) Fredrik Zimmerdahl står att finna här och nu, att det svenska kulturarvet plundras av skrupelfria skojare och säljs till en kulturintresserad elit…
– Det är skitjobbigt, sa Fredrik med eftertryck och berättade att en av de huvudmisstänkta fram tills nu har varit en av hans bästa vänner i branschen. Saker är inte alltid som vi tror att de är.
Fredrik förklarade att det är ett triangeldrama som nu rullas upp mellan ”konsttjuven”, ”experten” (som är släkt med konsttjuven) och ”galleristen”, de tre har levt i en slags symbios, ett kriminellt beroendeförhållande. Och de förenas av ett motto: ”Vi förstår värdet – andra fattar det inte…”. Plundringen av framför allt skandinavisk design från tidigt 1900-tal sker ofta i det offentliga rummet – ”och pågår inför ögonen på en bransch som inte bryr sig”.
•
Som en cliffhanger pausade Fredrik ”brott och straff” och berättade om hur han en gång som second opinion ramlade över ett gustavianskt puderbord signerat Georg Haupt (1741–1784), om ett fynd i ett radonskadat radhus i Lund med en ”råttbiten matta”, vävd av Barbro Nilsson i Märta Måås-Fjetterström ateljé i Båstad och som i restaurerat skick såldes för 200 000 kronor, om några plankor som visade sig vara två NK-tillverkade stolar från 1930-talet, funna i Solbyn i Dalby (från tidigt 1970-tal), och som gav sin ägare en smärre förmögenhet (700 000 kronor) i stället för att bli bränsle i någon majbrasa, om silverskatter och gudomlig geometri, om kulfötter och avskalad design, om guld som inte alltid glimmar…
•
– Det är så kul, det händer saker hela tiden, upprepade Fredrik Zimmerdahl och snabbspolade sin bildvisning och konstaterade att han om bara några timmar skulle ge sin syn på ”konsttjuven” i en uppföljning i kommande ”Uppdrag Granskning”. I avslöjandet den 14 februari var han ganska kortfattad på tv-vis, i tre typ tio sekunders kommentarer. På Lukas vårmöte fick Fredrik Zimmerdahl sista ordet i första akten av dramat ”Konsttjuven, experten och galleristen”:
– Förhoppningsvis blir han inlåst!
•
Så var det dags för några frågor. En Lukasbroder ställde frågan som nog alla bröder ville ha svar på; vad kommer vara nästa stora, oväntade trend (efter furumöblerna).
– Följ Bianca Ingrosso!
Fredrik tipsade också om att vi ska dokumentera våra värdesaker – och att vara uppmärksamma när det kommer till proveniens.
Vår ålderman avslutade mötet, tackade Fredrik Zimmerdahl för en lite oväntad inblick i antikviteternas värld och överlämnade en flaska av Churchills favoritchampagne Pol Roger. Som kvällens ”Grande final” följde en lång, tacksam applåd.
Vad lärde vi oss? Jo, att det är de små, små detaljerna som gör skillnad… Och att det som kanske börjar med en knappnål kan, som i ”konsttjuvens” fall, sluta med en Bergslagsurna gjord i blott elva exemplar. ◊
Per Lindström
Lukasgillets vice ålderman och kommunikationsmästare
FOTNOT Mer om ”Konsttjuven” finns på SVT Play, Uppdrag Granskning, första programmet sändes den 14 februari, fortsättning lär följa.
