Lukasgillets klenoder
Lukasgillets utan jämförelse värdefullaste tillgång är den imponerande samlingen av planscher. De utgör sammantaget ett värdefullt tidsdokument,
skapade under mycket speciella betingelser. De har alla tillkommit på frivillig väg och de uppnådda resultaten är unika verk, som har sin upprinnelse i Lukasgillets specifika sammansättning av kulturpersonligheter. Samtliga planscher är en mycket generös gåva till gillet från alla utövande planschkonstnärer, en gåva som med åren blivit allt angelägnare att förvalta till kommande generationers glädje och förundran. Under innevarande jubileumsår kommer samtliga planscher att dokumenteras i text och bild. Fotograferingen sker dels med kamera med diafilm dels med kamera direktkopplat till en dator. Därefter kommer de att placeras på
ett för förvaring lämpligt hyllsystem. Det exakta antalet planscher är i skrivandets stund ej fastställt, men uppskattningsvis balanserar antalet kring 1300 st.

Utöver denna omfattande kulturskatt äger Lukasgillet ett antal intressanta föremål. Det ojämförligt största objektet utgör gillets praktfulla ekskåp, som är placerat mellan Lukassalen och Lukassalongen på Grand. Detta skåp tillverkades 1907 av gillets tusenkonstnär Jöns Mårtensson. Det är ett s k dubbelskåp med låg underdel, som innehåller en mindre låda och en fingerad. Skåpets dubbeldörrar har ciselerade gångjärnsbeslag och stora nyckelplåtar av koppar, den vänstra utsmyckad med Lunds stadsvapen. På dörrarnasspeglarstår ANNO 1907. Skåpets överstycke har ett skickligt snidat tjurhuvud som centralmotiv, flankerat av LUKAS GILLET
Därunder på mittstolpen läses LUND samt signaturen JM. Dörrarnas övre fält är täckt aven skulpterad ekbladsrelief. Skåpet tillverkades samma år som den stora Lundautställningen, i vars konsthall åtskilliga av Lukasgillets konstnärer kunde nå en stor publik.

Även gillets äldsta ordförandeklubba har skapats av Jöns Mårtensson i utpräglad jugendstil. Uppgift saknas om dess exakta ålder, men den bör höra till den äldsta tiden. Gillet fyllde fem år 1903 och Ewert W rangel 40 samma år. Där kan finnas ett samband. Klubban är snidad av rot. Det smäckra, spolformiga skaftet har i längdriktningen spiralvridna åsar och avslutas upptill i ett kapitäl bestående av bladverk med upprullade ändar. En bandformad holk förenar skaft och klubbhuvud, vars kanter avslutas i bladverk med upprullade ändar.

Klubbhuvudets båda slagytor har snidad text: LUKASGILLET LUND, och dess svagt timglaslika form har tvärgående ristade fåror, som i sin tur bildar parallella band, avsedda för åldermännens inristade namn. Ewert Wrangels namn har ristats med säker hand, Jöns Mårtenssons. På samma band finns Ivar Bromans namn svagt antytt av osäker hand. Samma osäkra hand tycks ha försökt en andra gång under Ewert Wrangel med samma namn, men även här med klent resultat. Ivar Bromans namn har vagt ristats en tredje gång på holken närmast klubbhuvudet, men även här med uruselt resultat. På samma holk kan även Adolf Anderbergs namn därunder svagt identifieras med hjälp av släpljus.

Klubbhuvudets band har medvetet utformats för att åldermännens namn skall placeras där. Ewert Wrangels namn fanns med stor säkerhet inristat vid överräckandet. Den namnförsedda klubban har därför i särskilt hög grad förknippats med Wrangels person och med tanke på att han var ålderman i mer än 40 år, har ristnings försöken av psykologiska skäl blivit krampaktiga. Det bör tilläggas till beskrivningen att skaftets förlängning genom klubbhuvudet avslutas i en
sigillstamp,vars stämpelyta avstål är försettmed ett tjurhuvud jämte spegelvänd text Lukasgillet Lund. Den av Jöns Mårtensson snidade klubban användes av de tre första åldermännen och var alltså i bruk fram till åldermansskiftet 1968, då Aron Borelius tillträdde.

En annorlunda typ av föremål är skulpturen Lukas med tjuren. Den är modellerad i gips av Anders Olson, samma konstnär som gjorde figurerna till det astronomiska uret i domkyrkan. Figurgruppen har erhållit en komisk, lite drastisk utformning, kännetecknande dess skapare. Det verkar som om den storfotade Lukas med glorian på sned gör fruktlösa försök att dämpa den något ystre tjuren. Denne bångstyrige Lukassymbol är guldbronserad liksom den rektangulära sockeln. Den burleske Lukasgestalten är iklädd en kort, vit klädedräkt, som slutar ovanför knäna och som där med låter de bastanta benen framträda. Skulpturen är signerad Anders Olson 1921. Den plockas fram till varje julgille och placeras på det dukade gillesbordet framföråldermannen. Det finns även en mindre skulpturgrupp, förmodligen en skiss till den förstnämnda.Förmodligen skänktes denna skiss till Ewert Wrangel 1923, då han fyllde 60 år. Denna mindre skulpturgrupp har hamnat igillets ägo någon gång efter Wrangels död.

Då Ewert Wrangel fyllde 60 år 1923, samma år som domkyrkan celebrerade sitt 800-årsjubileum, hyllades han ståtligt av Lukasbröderna. Kallelsen har följande ordalydelse: ”Lukasgillet sammanträder å Grand Hotel i Lund, lördagen den 17 November 1923, kl. 7.30 e.m., för firande av Ewert Wrangels 60-årsdag. Supé med rödvin, madeira, kaffe och avec a kr 18:50 inclusive dricks serveras kl 7.45 e.m. Härvid komma såväl konstnärernas som öfriga bröders gemensamma hedersgåfvor att öfverlärnnas. Anmälan om deltagande i festen, vid hvilken det är vårt hopp att åtminstone samtliga i Skåne boende Lukasbröder komma att närvara, torde ofördröjligen göras på vidfogade brefkort.
Dräkt: Högtidsdräkt.
IVAR BROMAN
Ad. Anderberg”
Kallelsen innehåller två för Lukasgillet vid denna tid remarkabla detaljer. Mötet skulle äga rum på Grand och Lukasbröderna anbefalldes att bära frack. Därmed ville man tydligt markera hyllningens dignitet. Det tjugofemåriga gillet ville hylla sin uppburne och avhållne sextioårige ålderman. Banketten avhölls i Grands lilla festsal. I det intilliggande rummet fanns Lukaskonstnärernas personliga bidrag till hyllningen exponerade, d v s Ewert Wrangel erhöll en förnämlig konstsamling som gåva. Justus Lundegård förde konstnärernas talan. För Lukasgillet överräckte Ivar Braman den ståtliga silverbägare med lock, som numera med rätta anses vara en av gillets förnämsta klenoder.

Bägaren, som inklusive lock har den imponerande höjdenav44cm, tillverkades 1923 i Emil O. Möllers guldsmedsverkstad i Malmö efter möbelarkitekten och konstnären Louis Nilsens ritningar. Både Möller och Nilson var hängivna Lukasbröder. Bägarens liv domineras av den Wrangelska vapenskölden och de därunder vid denna tid ofta i olika sammanhang citerade Wrangelska orden:
”När en gärning utföres, där samvete och plikt kalla, den må vara föranledd av stundens krav eller förberedd under åratal, den må vara handens eller andens, är den i kärlek utförd, då känner man sig stå i högre makters hägn, då förnimmer man serafernas vingslag och hör ljudet af deras sång inför tronen:
Soli Deo Gloria

Ord av E. Wrangel i Lunds Domkyrka
den 17 sept 1923″

På bägarens över kant står dessutom följande graverat:

”Denna bägare skänktes af bröderna i Lukas gille på gillesordf prof E. Wrangels 60 årsdag den 20 nov 1923”

Det ciselerade locket kröns av Lukassymboler. Mellan två gjutna tjurhorn av olika längd och båda med hoprullade spetsar sitter en argumenterande
Lukasfigur med en kommandostav lutad mot vänster arm. Även denna lockbägare är placerad framför åldermannen på julgillesbordet. Under studentrevoltåret 1968, då universitetet celebrerade sitt 300-årsjubileum, avgick Adolf Anderberg som ålderman och efterträddes av Aran Borelius (1898-1984). Vid julgillet samma år kunde den nye åldermannen uppvisa två nya klenoder, åldermanskedja och ordförandeklubba, båda skapade av silversmeden Wiwen Nilsson (1897-1974). Med tanke på att åtskilliga ärnbets och värdighetskedjor utförts i Wiwen Nilssons verkstad sedan slutet av 1940-talet, kan det tyckas egendomligt att inte Wiwens eget gille lyckades förvärva en åldermanskedja förrän i slutet av Wiwen Nilssons verksamma period. Oberoende av orsakssammanhanget bör Borelius tilldelas en pluspoäng för initiativet till förvärvet av dyrgripen. Åldermanskedjan är uppbyggd av 28 st länkar, som är utformade som platta ringar. Dessa är sammanhållna med hjälp av 56 mindre, platta ringar, vilka är grupperade två och två. Kedjans emblem har formen av en bevingad tjur. Förlagan till denna har Wiwen hämtat från Hugo Gehlins bevingade tjur på det s k Böneplakatet från 1930. Utformningen är däremot typiskt Wiwensk med den s k planrelieftekniken. Tjuren består av fyra tunna lameller som figursågats, graverats och därefter nitats samman samt förgyllts med olika färg på guldet. Med den använda teknikens hjälp har Wiwen gett tjuren ett spänstigt och kraftfullt utseende med ett stänk av gedigen Lukashumor.

Även ordförandeklubban har omisskänliga drag av Wiwen Nilssons speciella stil. Skaftets åttkantiga handtagsdel och klubbhuvudets båda slagytor är av ebenholts. Klubbens övriga delar är av silver med åttkantig form. Till klubban hör en fyrkantig slagplatta av svartbetsad ek.

En lite annorlunda klenod är Lukasgillets minnesbok från 1902, som förvaras i en svart skyddskapsel. Boken är ett utmärkt exempel på vad den Berggrenska bokbindarefamiljen i Lund kunde åstadkomma. Mästaren bakom verket är Karl Berggren (1839-1922), en av gillets pionjärer. Minnesboken är bunden i rött marokängband med Jöns Mårtenssons Lukastjur i svart och guld på pärmens framsida, samma symbolbild som återfinns på Finn-publikationernas pärmframsida. I övrigt har bandet en sober, förgylld dekor. Minnesboken har ingen tryckt inlaga. Titelsidan är gjort helt förhand av Jöns Mårtensson. Anfangen visar på ett strålande sätt hur skicklig denne konstnär var med penna och pensel, vilket han inte minst fick användning av då han arbetade med sitt imponerande bibelverk. Titelsidan är även försedd med en liten akvarell, som avbildar Jöns Mårtenssons egen Villa Apla, där åtskilliga julplanscher kommit till. Minnesboken innehåller för övrigt teckningar, akvareller och pasteller som gillets egna konstnärer utfört direkt på inlagans blad eller på lösa blad som klistrats in i efterhand. I samband med den utställning, som Ewert Wrangel arrangerade på Universitetets konstmuseum i slutet av år 1900 tillsammans med Svenska Konstnärernas Förening i Stockholm, fanns bland utställarna två bröder, Bernhard och Emil Österman. De återkom i november 1901 och utförde var sitt porträtt av E. Wrangel och O. Rydbeck. Dessa båda porträtt inleder minnesbokens bildkavalkad efter Jöns Mårrenssons titelsida.