Ewert Wrangels (1863-1940) utvecklade sinnelag för kamratligt umgänge slog tidigt rot i det akademiska livet i Lund. Hans litterära studieinriktning fann snart ett naturligt sidospår till en speciell typ av studentspektakel, där han tog aktiv del. Tillsammans med studiekamraten Otto Sylwan skrev han spexet Gerda, som uppfördes första gången 1886. Med oförminskat intresse följde han sedan lundaspexarnas framfart under en lång följd av år och skrev flera nya kupletter till efterföljande uppsättningar av spexet Gerda. Hans fortsatta kontakter med studentlivet konserverade ett ungdomligt sinnelag, som besjälade Lukasgillet under många, många år.
Wrangel utnämndes den 30 december 1899 till professor i estetik med litteratur-och konsthistoria. Han hade många forskningssträngar på sin lyra. Inom speciellt två områden bedrev han banbrytande forskning: Esaias Tegner och Lunds domkyrka.

När det år 1918 blev aktuellt att dela upp professuren i estetik i två hälfter,valde Wrangel att överta konsthistoria med konstteori. Under de två efterföljande decennierna var hans huvudsakliga arbete koncentrerat till detta nog så omfattande område. Han var en av grundarna till Tidskrift för konstvetenskap och han redigerade de 13 banden, som ingår i Svenska folket genom tiderna.
Ewert Wrangel hade ett respekterat namn inom forskningen och dessutom var han en levande och central personlighet i regionens och i speciellt Lunds kulturella liv. Hans medverkan i föreningslivet var intensiv och få är de föreningar han inte tog aktiv del i. Lukasgillet var dock hans speciella skötebarn. Han var ålderman från 1898 fram till sin död den 20/2 1940. För sina ovärderliga insatser i gillet blev han föremål för storslagna hyllningar vid hans olika högtider.

Då Wrangel skulle fylla 70 år uppmärksammades han av Sydsvenska Dagbladet genom att redaktionen lät vänner och kolleger skriva några rader som en hyllning. En bland många var Lukasbrodern, ledamoten av Sven ska Akademien, Anders Österling, vars hyllning hade följande avslutning: ”Han står för mig som en av de centrala figurerna i 1900-talets Lund, både i lärosalens kateder och på Lukas’gillesbänk. Jag måste räkna det som en icke ringa förmån att i honom ha lärt känna en estetiker av det gamla, breda och rika registret. En man med generöst hjärta för allt, som rörde sig inom dikt och konst, och med sådana egenskaper naturligt kallad att verka som en av den skånka kulturens trognaste och varmaste befrämjare”.

Efter det att Ewert Wrangel avlidit, höjdes inom Lukasgillet röster för att även gillet därmed skulle gå i graven. Man menade att gillet var så intimt förknippat med dess avhållne ålderman att gillet därmed ej längre var detsamma som förut. Dessbättre fick tingens ordning ett annat händelseförlopp. Starka krafter och personliga insatser medverkade aktivt till en fortsatt god fortsättning för den seglivade och unika sammanslutningen.

keyboard_arrow_up